Ett men för livet.

Läs om:

PDS-saker, sjuksystrar, boxar VM, Pappa Paavo, borttappade norrmän, finsk nattamat...mm

PDS saker är ett PanicTours uttryck som vuxit fram under åren...det heter ju nämligen att:

"Pappa ska bara åka till Finland och visa sin bil..."

Och eftersom du är av en människotyp som aldrig lär dig...så...i alla fall.. så, på färjeresan hem har du en hel dag på dig att fixa dina PDS-saker...
"Pappas Dåliga Samvete."

...det var boxar VM i Tammerfors...

Äh, en boxare kan ju inte boxas "in real life"? De blir ju skitnödiga när det kommer en riktig raggare som vet var man ska sätta högerkroken, på riktigt alltså. Resten får läsaren själv gissa.

en av självaste reseledarna försvann och hittades "hemma" i hotellrummets badkar. Han satt där och kräktes. På sig själv.
Säg för faan inte att vi inte gör allt... Det fick allt bli en liten PDS...sak, där med.

Historien om
Pappa Paavo:

Allt var så lugnt och skönt och jag sitter med Tomas i hotellfoajen. Frukosten hade smakat bra och nu smakade morgonens första öl ännu bättre. Tyst och lungt är det.
Då kommer plötsligt en liten man i glasögon fram till oss och frågar, mycket korrekt, om han får slå sig ner. Vi stirrar lite fånigt, för mannen pratar finska, men är klädd i en svensk pansar-uniform, en M-69:a.
Det blir ju svårt att säga nej till en sådan artigt ställd fråga - och när servitrisen frågar om det får vara en öl till den nya gästen, svarar han själv blixtsnabbt;
- Isvatten, tack.
En ärans man, tänker jag.
Mannen presenterar sig som "Paavo" från Tammerfors och börjar genast att berätta att han varit mycket i Sverige, för han köper in överskottskläder från svenska Armén och säljer i Finland. Minsann. Samtalet oss emellan är på finska, för han skämdes över hur dåligt ställt det var med svenskan. Jag berättar varför Tomas och jag är i Tampere, och han lyssnar.
- Egentligen har jag på mig uniformen av en annan anledning, avbryter "Paavo" man slipper nämligen att bli spöad på stan, eftersom män i uniform har en hög status bland allmänheten, berättar Paavo. Man hjälper och stöttar alltid exempelvis en värnpliktig. Att uniformen var svensk spelade mindre roll (!)

Det blir lite mer småprat om militärer och attityder och sen utbryter en liten tystnad. "Paavo" tar en stor klunk vatten ur sitt glas, sväljer det och tittar på mig bakom sina tjocka ögonglas. Efter en kort paus utbrister han försiktigt:

- Ni kanske undrar varför jag är så röd i ansiktet?
Min öl-klunk fastnar lite på vägen, men jag har absolut inte tänkt på att han fakstiskt är rosig om kinderna. Jag får inte fram något svar med ölen halvvägs...
- Ja, det är så att jag precis har varit på rum 286 och haft sex med två kvinnor. Samtidigt alltså.

Nu åker ölen tillbaka, ner i mitt glas, och jag stirrar fånigt på karl´n.
- Vad faan säger han, tänker jag...och tittar ner på min egen nyckel; "288".
- Ja, fortsätter "Paavo", jag är ju ingen sex-atlet, men jag kämpade på bra, och jag tror att båda fick precis vad de behövde. Jag tror att tjejerna var från Lettland, de hade så rolig brytning. Jag är SÅ avundsjuk på er som har så fin hobby - det här är min enda hobby, och jag skulle så gärna vara som ni...

Jag får fortfarande inte fram någonting, när "Paavo"säger:
- Nej, nu måste jag tillbaka till min familj, behöver ni telefonnumret till tjejerna så har jag det här någonstans...

När historien om "Pappa Paavo" spridits blev det en hektisk rusning i vår korridor, och varje år ser vi oss omkring, kanske får vi igen se en luggsliten M69:a i hotellfoajen.

Världen vill veta allt - skriv !

Du som har varit med MÅSTE ha nåt att berätta.

Skriv till oss på
info@panictours.nu

Lost in Finland...

Ja, måndagmornar är jobbiga, inte minst de som följer HotRod&Rock Show i Tammerfors. Måndag morgonens frukost får vi ofta i en papperspåse, eftersom hotellets kock förmodligen också varit på RockShow... De senaste åren har han dock orkat upp, och det har funnits fika i hotellets matsal, det är ju bra mycket trevligare så...

Denna gång i PanicTours begynnelse åkte vi alltså med frukostpåsarna i näven ner med bussen, från hotellet, till Pirkkahalli. Vi möts upp av funktionärer som, liksom alltid, sovit i hallen bland våra bilar (så att de inte ska känna sig ensamma) eller få fötter. Bilarna körs snabbt ut ur hallen och ett gäng, som varit med förr, åker direkt mot Åbo, andra inväntar ledarbilen. Karavanens resa till Åbo gick bra, inga haverier.

Väl framme vid terminalen lämnar vi ut biljetterna, men hur vi än räknade, så blev det två personbiljetter och en fordonsbiljett över. Ingen har tydligen fått fel biljett, alla andra är ombord, men, två norrmän fattas. Som tur var fanns det tid kvar och eftersom detta var på den tiden när endast rika juppiesar hade mobiltelefon, fick vi tålmodigt vänta på kajen till de skulle dyka upp.

Till slut blev vi tillsagda att åka ombord - om vi nu skulle med - och det hela började kännas något olustigt - vad hade hänt våra vänner från Norge? Vi meddelade att en bil fattades, och förstod att någon längre väntan för deras skull var det inte tal om.

Vi hittade snabbt vår hytt, och svettiga sprang vi upp på däck för att spana efter ekipaget från Norge, men det var alldeles tomt på kajen. Vi ser hur det samlas däckspersonal på däck och en hamnarbetare står med en cigg i mungipan nere vid de aktre förtöjningarna. Fartygsmaskinerna får ett annat ljud, och styrman blir synlig på fly-bridgen. Han tittar ömsom på klockan ömsom upp i himlen, liksom för att planera hur han skulle parera morgonens västvindar. Det var dags för avgång, och vi kunde bara skaka på huvudet och konstatera att två norrmän var "lost in Finland".

Precis när det börjar skramla från stålramperna som viks undan, så hörs skrik från pinade bildäck. Runt böjen om tullhuset och ut på hamnplan kommer en norsk-reggad bil med släp, och fy helvete vad fort det går. Det är klart att de hinner med - hur skulle det annars ha slutat? De studsar in på bildäck och får väl med nöd och näppe stopp på skiten där inne.

Väl ombord berättade de återfunna, att de inte bara fått punka på släpet, utan hade därefter kört åt fel håll. Det hade sedan inte varit lätt att fråga sig fram på norska - inte i Finland...

MakkaraPerunat...rejäl finsk nattamat !

Vad vore livet efter festen utan ett rejält fylle-mål med fet mat? PanicTours garvade reseledare har givetvis sonderat utbudet av godnatt-mat i Tammerfors "by night". Finnarna är ju redan kända för att ha en befolkning med hög kolesterolhalt, och det måste bero på natta-maten. Det finns nakki-makkara, hampurilainen, porilainen...alltså liksom hemma i Svedala, en massa olika former av friterad och fylle-vänlig, lätt-rätt-mätt-på-fett-sätt mat. Däremot har finnanrna något vi aldrig stött på i Sverige:

Makkara-Perunat !

Häng med nu:
Den lilla, tjocka, allvarsamma korvkiosktanten, med det stora hjärtat, står lågt, lågt ner i den minimala luckan - i den lilla, lilla runda korvkiosken som står där mitt i natten och lyser i mörkret välkomnande varmt.
Du vet, det är HELT omöjligt att bara gå förbi...

När du kommer fram till tanten och beställer en "makkara-perunat" ( = korv-potatis), så tar hon ett jättelass av en blandning med för-stekt tärnad potatis och en sorts välkryddad finsk "typ" falukorv, även den tärnad, och slänger allt tillsammans i fritösen. Där får den redan feta korv-och-potatis blandningen suga upp mesta möjliga fett ur frityroljan för att så täppa till alla små, molekylära hål som annars möjligen kunde stå öppna för något nyttigt.
Efter ordentlig gräddning i oljan åker allt upp på en onormalt stor rund tallrik (inte en sån liten fyrkantig sak - utan stor rund som det ryms något i...).
Därefter blir man varse den glada nyheten att "allt ingår" i en "makkaraperunat". Du pekar och den lilla tanten öser på ur alla skålar tills du antingen säger stopp, eller det rinner över. Oerhört smaskigt, ja oslagbart.

I detta sammanhang MÅSTE jag berätta hur en av de trogna PanicTours medarbetarna gjorde just det här. Han kunde INTE bara gå förbi. Det hade varit en rejält blöt utställarfest och klockan var pass tre på morgonen.
När hans "makkara-perunat" var på väg ut ur det lilla hålet i väggen, pekade vår reseledare flera gånger på alla tantens skålar. Det åkte på majonnäs-gurka, bostongurka, dubbel räksallad, hamburgaredressing, rostad lök, senap och ketchup. Det var inga problem för tanten att få fäste för den lilla plastgaffeln som följer med, den sjönk nämligen betänkligt djupt ner i smeten och reseledaren blev kladdig om fingrarna redan innan han fått i sig en enda tugga. Eftersom den snälla tanten säkert redan var mormor, så följde det med fem, sex st. servetter.
Nu skulle vi bara vingla hem till hotellrummet, och väl framme stupade jag i säng, och det sista jag såg var min vän som nu hunnit halvägs genom sin portion. Han lade sig på mage i sin säng och slog på TV:n. Makkara-perunat och en GinLongdrink i sängen, vilken fin syn - jag somnade med ett leende.

Klockan sex på morgonen vaknade jag med ett grin, blåsan höll på att sprängas. Jag reste mig upp och fick genast se en fasansfull syn. Den hungrige reseledaren i sängen bredvid mig hade bara ätit ett par tuggor till, innan han också somnat, tydligen helt ovetandes om att han inte hade en kudde under huvet, utan en halv "makkara-perunat" med allting på. Varje gång han drog in luft åkte det in majonnäs i näsan, och varje gång han andades ut fladdrade de torkade korvbitarna som låg både på och utanför tallriken. Senap i örat måste ju svida, tänkte jag och bestämde mig för att "rädda" honom. Givetvis gick det inte att få liv i honom. så jag tog ett stadigt tag om hans kalufs, drog undan tallriken, och tömde innehållet i papperskorgen. Innan jag släppte ner huvudet tog jag den "rena" tallriken och skrapade honom ren på alla goda tillbehör. Ja, så ren blev han ju inte, och det blev inte sängen heller - men vadå vi bor ju på hotell.

Dagen efter besökte vår vän toaletten, och "makkara-perunat" lämnade ett doftande avtryck, som inte lämnade dusch-draperiet, ja inte ens kaklet på hela helgen. Vi tyckte oss tom se att badrums-chromet släppt på några ställen. Ja, rejäl natta-mat för rejäla karlar - det finns i Finland. Vi har provat och "makkara-perunat" slår allt.